Polisförbundets historia

I slutet av 1800-talet var en normal arbetsvecka 80 timmar för en konstapel och de som försökte organisera poliser blev omedelbart avskedade. 1903 grundades ändå Svenska Polisförbundet och idag organiserar Polisförbundet de flesta yrkesverksamma poliser i Sverige, samt studenter vid polisutbildningarna.

Svenska Polisförbundet (SPF) bildades den 7 augusti 1903. Vid den tiden fanns det redan några lokala polisföreningar som hade bildats i landet vid och efter sekelskiftet, bland annat i Landskrona 1898, Göteborg 1901 och Stockholm 1903.

Redan 1902 hade en annan riksorganisation för polismän bildats med namnet Sveriges Polismannaförbund. Den begränsade sin verksamhet till mindre städer och landsbygden och upphörde 1906 då medlemmarna gick över till Svenska Polisförbundet.

Antalet anslutna medlemmar och lokalföreningar växte, men det fanns också motsättningar. Bland annat uteslöts Malmökamraterna ur förbundet då de anslöt sig till Malmö Arbetarekommun, men dessa återinträdde senare i förbundet och utträdde ur arbetarkommunen. Enligt stadgarna skulle Sveriges Polisförbund vara partipolitiskt obundet och det ansågs önskvärt att inte heller lokalföreningarna skulle ansluta sig till något politiskt parti.

1920 fick förbundet en ny ledning som orsakade mycket missnöje, framför allt bland poliser i Stockholm och Göteborg. Detta resulterade i att Stockholmskamraterna uteslöts ur förbundet och flera mindre föreningar och enskilda medlemmar begärde utträde. Dessa bildade 1935 Riksförbundet Svenska Städers Polismän (RSSP).

Även fjärdingsmännen var missnöjda med Svenska Polisförbundet och 1928 bildade dessa Riksförbundet för Fjärdningsmän och Polismän (FFFOP).

1941 fusionerades Svenska Polisförbundet och RSSP. FFOP la ner sin verksamhet 1946 och dess lokalavdelningar och medlemmar gick över till Svenska Polisförbundet. Därmed hade tre riksorganisationer blivit en.

Genom tillkomsten av den kommunala förhandlingsrätten blev SPF en förhandlande organisation (se mer om 1947 års förhandlingsordning nedan). 1946-47 slöt förbundet sitt första centrala avtal, som kom att ge upphov till mycket missnöje. Göteborgskamraterna, Göteborgspolisens Överkonstapelförening och Stockholmskamraterna begärde utträde ur förbundet och bildade Stockholms-Göteborgs polismäns centralkommitté. Medlemsgrupper från bland annat Södertälje, Uddevalla och Sundsvall anslöt sig och centralkommittén ombildades till Riksförbundet Sveriges Polismän (RSP) 1955.

1961 gick SPF och RSP samman, genom medverkan av bland andra LO:s ordförande Arne Geijer och landshövding Ruben Wagnsson.

När polisväsendet förstatligades 1965 medförde även det förändringar för SPF:s organisation. Genom förstatligandet skulle antalet polisdistrikt minskas och därför genomfördes en översyn av lokalföreningarnas antal och organisation. Nya stadgar utarbetades och antalet lokalföreningar minskade från 150 till 97. Särskilda länskommittéer bildades som organ mellan förbundsledning och lokalförening.

Under 1960-talet upphörde ordningsvakternas medlemskap i SPF då de i stället organiserades inom LO och marinpoliserna fick 1972 titeln kompani- respektive plutonsofficer och övergick till Kompaniofficersförbundet respektive Plutonofficersförbundet.

Källa: Arkivbeskrivningens historik

Texten kommer att utvecklas vidare.


Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.

100 år av fackligt mod

Preview of file w_TAM-Arkiv_Polisförbundet_106_L2-53_Polisförbundet_100_år_artikel_i_Polistidningen_nr_6-7_2003.pdf at http://www.ingenjorshistoria.se/share/proxy/alfresco-noauth/tam/content/workspace/SpacesStore/bd3a4c43-b6c3-4fc5-b2bc-bfc53cb09f6b with style doc is not available.

Artikel i Polistidningen i samband med Polisförbundets 100-årsjubileum 2003.