Samhällsingenjören

Maja Fjæstad, teknikhistoriker KTH

Sven Markelius som Stadsplanedirektör omkring 1954. Här med en modell över Nedre Norrmalm och Hötorgscity.
Sven Markelius som stadsplanedirektör omkring 1954. Källa: Wikimedia Commons.

Under 1900-talets första sekel hade ingenjören hunnit bli avheroiserad och var snarare ett kugghjul i samhällsmaskineriet än en industrialiseringens nyskapare. Under det tidiga 1900-talet bildades en tongivande "teknokratirörelse" som menade att de tekniskt kunniga borde sitta i ledningen för ett land (Beckman, Polhem 3/85). Fler och fler ingenjörer gick ut i samhället och ingenjörsutbildningen demokratiserades.

Forskaren Boel Berner har skrivit om ingenjörsrollens utveckling i sin avhandling Teknikens Värd. Hon beskriver utvecklingen:

Det var män i en ny tids elit, som sökte nå socialt erkännande genom anslutning till den gamla eliten. De ville bli en del av bildningseliten; genom att knyta utbildningen till en oavkortad gymnasielinje (reallinjen) skulle de framtida teknikerna garanteras en delaktighet i den allmänna bildningen. Det akademiska ämbetsmannaidealet vägde tungt i dessa strävanden och förstärktes av att de flesta högutbildade tekniker vid denna tid var inriktade på en karriär inom den offentliga förvaltningen. Krav på en vetenskaplig teknisk kompetens för vissa ämbeten inom statsförvaltningen blev nu ett stående vapen i ingenjörsföreningarnas kamp mot "juristväldet".[1]

Det nya ingenjörsidealet, beskriver Boel Berner, innebar en vidgning av rollen; den ”moderne ingeniören” var en världsman som behärskade både ledarskap, samhällsfrågor och – förstås – tekniken.

Omformuleringen av den professionella bilden innebar för många ingenjörer en nedtoning av den "rena" tekniken. Den ändrade inriktningen gav också ett positivt löfte; en karriär från "att blifva ej blott verktyg utan ledare" var nu möjlig. Den "rene" teknikerns befordringsstruktur var begränsad. Den "moderne ingeniören" kunde däremot, med hjälp av sin administrativa och organisatoriska kompetens, avancera högre upp i företagen — även om han då med nödvändighet lämnade de rena ingenjörsjobben. En "framgångsrik ingenjör" blev från tiden kring första världskriget, paradoxalt nog, en ingenjör som inte längre helt ägnade sig åt det han främst var utbildad för. De professionella målen blev i stället organisatoriska eller administrativa ledarpositioner i industrins och statsapparatens toppskikt.[2]

En sådan offentliganställd ingenjör karikerades av författaren Birger Sjöberg i romanen Kvartetten som sprängdes år 1924. Sjöberg skildrade sin ingenjör som omänsklig och oerhört tråkig, varefter författaren låter honom besegras av den musicerande och diktande hjälten. Herr Planertz är en kommunalt anställd ingenjör, i allting behärskad och kall. Om hans sätt att prata skriver författaren "...han talade på samma sätt som han rörde sig, alltid med ett rätt självmedvetet utseende och gärna begagnande sig av uttryck, liksom hämtade ur en kommunal författningssamling, då och då blandade med tekniska vändningar". När han friar till sitt hjärtas dam medför han ritningarna på det hus han hade tänkt att de skulle bosätta sig i och förklarar hela planlösningen. Trots att ingenjören är en riktig tråkmåns och även har en stark tendens att sätta sig på andra beskrivs han emellertid av Sjöberg som en hederlig framtidsman – kanske ett tecken på att ingenjören behöll sin status och plats i samhället.

Men uttryck för tidsandan som social ingenjörskonst och taylorism mötte också starkt motstånd för att skapa ett inhumant arbetsliv och en humanistisk och kulturell motrörelse opponerade sig mot samhällets ingenjörer. Ett klassiskt exempel på sådan teknikkritik är Charlie Chaplins ”Moderna tider” från 1936, där en av filmhistoriens mest kända sekvenser är när Chaplin dras in i maskinens kugghjul. Filmen är en vass kritik mot överdriven automatisering och avhumanisering av arbete.

Deltar ingenjören i samhällslivet idag, och med vilka metoder? Frågan diskuteras flitigt bland annat på Ingenjörsbloggen.

Referenser:

Beckman, Svante: Bilder av ingenjören. Polhem 3/1985, sid 205—220.
Sjöberg, Birger: Kvartetten som sprängdes. Stockholm, 1924.
Boel Berner, Teknikens värld (Lund, 1981).


[1]Boel Berner, Teknikens värld (Lund, 1981), s. 206-207.

[2]Berner 1981, s. 216.


Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.