Miljörörelsen och ingenjörsrollen

Maja Fjæstad, teknikhistoriker KTH

Under 1960- och 70-talen tog en ny samhällsrörelse fart, en rörelse som uppmärksammade miljöproblem och som värnade om det småskaliga och kretsloppsinriktade. En helt ny kritik tog form, mot miljöförstöring, mot massförstörelseteknik och mot fixeringen vid materiell framgång. Var ingenjörerna "sataniska manipulatörer" eller kunde tekniken träda i människans tjänst? Svenska Teknologföreningen behövde bemöta miljörörelsen.

En av de mest inflytelserika skrifterna på området var Rachel Carson ”Tyst vår” som kom 1962 och som beskrev en framtid utan fågelsång; en tänkt konsekvens av kemiska bekämpningsmedel. Därtill kom 1970-talets kärnkraftsdebatt och så småningom olyckan i kärnkraftverket i Three Mile Island 1979. Ingenjörens verk och inriktning var ifrågasatt.

Ingenjörskåren har ofta haft en påfallande opolitisk roll i samhället, något som diskuterats av bland andra forskaren Boel Berner.[1] Berner ser grunden i detta i det positivistiska idealet och i tekniken som neutral verksamhet: ”Erfarenheterna i arbetet kan sägas främja en konkret, försiktig och icke-spekulativ inställning tillverkligheten”.[2]

Däremot kan en förändring skönjas kring 1960-talet; ingenjörsetik blev ett diskussionsämne till en början med utgångspunkt i arbetsmiljödebatt, utvecklat under intensiva debatter om svenska kärnvapen, Vietnam och studentrevolter.[3] Hur reagerade Teknologföreningen på 1960-talets miljödebatt? Vilka förändringar var nödvändiga?

Ingenjörskonsten  i människans och samhällets tjänst – en ny ändamålsformulering

Svenska Teknologföreningen stod alltså inför nya utmaningar i miljörörelsens tidevarv när ingenjörens roll ifrågasattes, och handlingskraft krävdes för att följa med i nya samhällsriktningar. En förändring i föreningens ändamålsformulering förbereddes. Presidiet förberedde ett förslag där de beskrev bakgrunden:

De tekniska framstegen sedan STF:s tillkomst har varit mycket stora, och utvecklingstakten synes alltjämt öka. Människans omgivning har omskapats, det materiella välståndet har vuxit, arbetet har blivit mindre påfrestande fysiskt sett och fritiden har ökats. Samtidigt har det blivit klart att det snabba framåtskridandet innehåller skadliga element såväl för människan som för människans miljö. STF har här ett stort ansvar för att tekniken blir människovänlig, att mer hänsyn tas till människans förutsättningar och behov både på kortare och längre sikt.[4]

Underlaget (författat av Bertil Sjögren) underströk att behovet av ett definierat mål av denna art blev ”alltmer uppenbart” och att förändringen kunde ge STF frihet och resurser att handla. Dessutom kunde det vara förmånligt för medlemsvärvning och i kontakter med bland annat offentliga institutioner. Som metoder för det ökade samhälleliga inflytandet nämndes bland annat ledare i teknisk tidskrift, remissverksamhet, ökade kontakter med andra tekniska föreningar, underhandskontakter med politiker och program i TV och radio.[5]

Det nya förslaget till målsättning lades fram för styrelsen den 9 mars 1965, som sedan föreslogs den ordinarie stämman 1965.[6]

Vid stämman 1965 vidgades ändamålsformuleringen med

STF har till ändamål att verka för ingenjörskonstens utveckling i människans och samhällets tjänst genom att söka främja ett snabbt och balanserat framåtskridande under hänsyn till människan och människans miljö."[7]
[Läs dokumentet]

Program till Svenska Teknologföreningens stämma 1965
Förslag till stadgeändring inför Svenska Teknologföreningens stämma 1965.

Som underlag för beslutet bifogade STF en text med bakgrund till det föreslagna beslutet:

Den tekniska utvecklingen förnims av många har vuxit till en blind naturkraft på gott och ont, vars verktyg ingenjörerna är. Det är en osann och farlig bild. Men kraften och hastigheten i det tekniska skeendet kräver större förutseende, vidare överblick och bättre handlag hos ingenjörerna än någonsin tidigare, såväl när det gäller tekniken som sådan som samhället och människorna. Antingen vi vill det eller ej, har ett större ansvar lagts på både teknikerna som individer och på deras sammanslutningar. Svenska teknologföreningens styrelse föreslår att föreningen skall axla sin del. Det ankommer nu på stämman att ta ståndpunkt.[9]

Stadgeförändringen kommenterades även i en ledare i Teknisk Tidskrift, som underströk vikten av samarbete mellan politiker och ingenjörer för att göra den tekniska världen människovänlig. Politikern, framhöll ledaren, kunde ofta själv inte bedöma tekniska och ekonomiska frågor, utan behövde söka stöd hos ingenjören – experten. Men ingenjörer hade också ett ansvar att engagera sig politiskt, framhölls det.[10]

Föreningens ordförande Bengt Wijkman utvärderade ändamålsändringens första år i Verksamhetsberättelsen 1965. Han menade att den nya målsättningen hade fått ett positivt mottagande och beskrev hur föreningen hade ”prövat sina krafter” i debatter om luftföroreningar och kärnteknik.[11]

Teknik och politik – hur mötas de två?

Inställningen skulle också omsättas i praktisk handling. Bertil Sjögren skickade ut ett brev till samtliga departementsråd där han underströk ”de högskoleutbildade teknikernas medansvar för de samhälleliga konsekvenserna av den snabba tekniska utvecklingen” och bjöd in dem till ett möte. Även riksdagsledamöter med teknisk utbildning inbjöds till möte (mötet med departementsråden verkar sedermera blivit inställt på grund av lågt intresse från de inbjudna).[12]

Vattenfrågorna var uppmärksammade i 1960-talets Sverige och Teknologföreningen tillsatte våren 1966 en kommitté tillsammans med Svenska Kemiingenjörers Riksförening för att studera vattenreningsfrågan. Ett stort möte hölls på Teknorama 1968 och en skrift med namnet ”Renare Vatten” utgavs. Skriften tog upp frågan om att tekniken beskyllts för miljöproblemen – men detta var orättvist menade Bertil Sjögren, Verkställande direktör i STF.

Den allmänna debatten om tekniken har till stor del koncentrerats kring dess skador på människans miljö. (...) Vad som däremot synes ha kommit i skymundan det är att för många typer av miljöskador kan man redan idag bota uppkomna skador och hindra nya. Vi har de tekniska möjligheterna men vi utnyttjar dem inte. Det måste finnas fler bovar i dramat än tekniken.[13]

Istället framhöll skriften att det var politikerna som skulle ställas till svars:

Det finns alltså tekniskt och ekonomiskt goda lösningar på vattenreningsproblemen, men det krävs politiska beslut för att få något gjort! Ansvaret vilar på den enskilde politikern, var och en i sin stad![14]

Bertil Sjögren, Teknologföreningens VD under flera år, var en aktiv debattör i samhällsfrågor, och som vi sett en drivande kraft bakom föreningens utökade ändamålsformulering. Hans ledare i Teknisk Tidskrift tog regelbundet upp frågor om ingenjörens ansvar och teknikens framtidsinriktning. Därtill var han aktiv i debatter i exempelvis Expressen och Arbetet. Även Teknisk Tidskrifts chefredaktör Bertil Håård tog ofta upp miljöfrågorna i sina ledare. Dessa två Bertil utgjorde ett viktigt inslag i debatten om relationen mellan teknik och miljö i slutet av 1960-talet.

Bland annat var verktygen för miljöarbete en aspekt som analyserades av Teknologföreningen. I förkärleken för marknadslösningar gick Teknisk Tidskrift inte sällan i polemik mot Naturvårdsverket, som uppfattades som omedvetet om de ekonomiska aspekterna. ”Miljötillgångarnas förbrukning måste ha ett pris, så att kostnaderna kommer in i kalkylerna, man får en förnuftig hushållning och rationalisering och teknisk utveckling stimuleras”, skrev Berlin Håård 1968, med en känga mot den nya svavelbeskattningen.[15] I en ledare 1968 framhöll Håård fördelarna med marknadsbaserade incitament – ”polluter pays”, som vi skulle säga idag – istället för förbud mot viss teknik.[16]

År 1968 framhöll Sjögren att Teknologföreningen varit tidiga och framsynta med sin ändamålsformulering:

När vi inom Svenska Teknologföreningen arbetade med miljövårdsproblem för fem år sedan var förståelsen minimal för kravet att en bättre miljö motiverade kostnader utöver de konventionellt teknisk-ekonomiska. Men för två tre år sedan gick något av en frälsningsrörelse över Sverige – i dag kräver man att alla miljöskador skall förbjudas (...) Pendeln har slagit över.[17]

Men omsvängningen var glädjande menade Sjögren – även om samhället inte har råd med ”miljövård till varje pris”.[18]

Men hur skulle tekniken och politiken mötas? I Verksamhetsberättelsen 1967 redogjordes för arbetssätten:

Tekniker och politiker måste samarbeta intimt för att på ett effektivt sätt kunna styra den tekniska utvecklingen mot ett mål som tar hänsyn till människan och människans miljö. Spelregler för tekniker och politiker uppställdes i en ledare i Tekn. T. 1967 h 8. "Sunt förnuft räcker inte" hette en annan ledare i Tekn. T. 1967 h 36 som krävde att samhället bättre utnyttjar moderna administrativa metoder. Studien om "Trafiksäkerhetens ekonomi" framhölls som en praktisk demonstration på riktigheten av denna tes. Med utgångspunkt från dessa ledare har STF:s VD inlett en serie debatter med ledande kommunala personer i olika städer. Som regel står den lokala polytekniska föreningen som arrangör och huvudtemat är att söka påverka enskilda tekniker och de lokala tekniska föreningarna att aktivt engagera sig i kommunalpolitiken.[19]

Året efter menade ordförande Bengt Axelson att många tekniker kände sig orättvist beskyllda. Han beskrev samhällsrörelsen som en aggressiv opinion som inte tog hänsyn till att den tekniska utvecklingen varit grunden för en ökad levnadsstandard. Teknologföreningen hade förgäves försökt visa tekniken kunde styras och att den var mänsklighetens kanske största resurs:

Troligen kommer kritiken mot teknik och tekniker att skärpas än mer och inte minst kanske på grund av utbyggnaden av de stora kraftverken vid Sveriges kuster, som fått en sådan publicitet att allmänhetens blickar riktas alldeles speciellt just mot dessa och de avsevärda förändringar sådana anläggningar påstås kunna åstadkomma bl.a. på flora och fauna.

Våra kritiker har emellertid rätt ofta en ganska oklar uppfattning om vad tekniken verkligen betyder. Framför allt tycks de sakna kunskap om att en fortsatt teknisk utveckling är en absolut nödvändig förutsättning för en vidare utveckling av det sociala samhället. En liknande missuppfattning kommer på sina håll till synes i fråga om fördelningen av den ekonomiska kakan; en kaka blir inte större för att den delas i ett antal mindre delar utan endast genom att man bakar den större. Utvecklingen av det sociala samhället kan icke ske utan en samtidigt fortsatt teknisk utveckling.

Tekniken har enorma krafter, men de måste kontrolleras och styras. Det är den konsten vi måste lära oss behärska. Att aktivt verka härför är en synnerligen angelägen uppgift för alla ingenjörsorganisationer. Det är Svenska Teknologförening ens uppgift att leda och inspirera detta arbete.[20]

Även ordförande Gudmar Kihlstedtoroade sig för den nya utvecklingen.[21] I verksamhetsberättelsen för 1969 underströk han:

Samhällsdebatten om miljöskadorna är livlig. Men den förs på ett ensidigt sätt. Alltför ofta går den ut på att skrämma och söka syndabockar. Alltför sällan är den konstruktiv och optimistisk. Jag vet att många tekniker reagerar mot detta och pekar på att debatten sällan handlar om teknikens goda sidor, om växande resurser som gjort livsvillkoren bättre för alla människor.

Miljödebatten är viktig. Men ännu viktigare är att den fortsatta tekniska utvecklingen styrs till människornas bästa.[22]

En förtroendekris för tekniken

Teknologföreningens deltagande i miljöengagemang ger intrycket av att vara något vacklande; ibland vill man vara med som initiativtagare – inte minst för att sätta fokus på tekniska lösningar på problemen – medan föreningen i regel förhöll sig kritisk till miljörörelsens tonläge. 1970 var det Europeiska naturvårdsåret efter ett initiativ från Europarådet. Konferenser, utställningar, debatter och skolkampanjer ordnades och samordnades av Statens Naturvårdsverk. Teknologföreningen hade en representant i den svenska nationalkommittén för arrangemanget och ordnade också vissa aktiviteter i samband med detta, men hade också kritik mot dess utformning.

Föreningens grundinställning är dock kritisk framförallt med hänsyn till att sakligt korrekta informationer utan värderingar har fått liten plats. ”Frälsningsfasen” inom miljövården är idag ett passerat stadium.[23]

skrev Teknologföreningens Bertil Sjögren till Statens Naturvårdverk 1971. Föreningen var också kritisk till att den ursprungliga Nationalkommittén Europiska Naturvårdsåret inte hade någon tekniker med – trots att miljöskadorna ”i stor utsträckning endast kan botas genom nya tekniska åtgärder” enligt Sjögren.[24]Bertil Håård, chefredaktör för teknisk tidskrift, menade att ”Om all den energi som lagts ned på att tala, skriva och debattera om miljövård i stället lagts på konkreta åtgärder, hade man kanske inte haft något miljövårdsproblem att tala, skriva och debattera om”.[25]

År 1972 hölls i Stockholm den första FN-konferensen om miljöfrågor, ett stort event som påkallade både nationell och internationell uppmärksamhet. Teknologföreningen var aktiv även i samband med detta arrangemang, och kritiken var liknande. Bertil Sjögren skrev i egenskap av representant för European Federation of National Associations of Engineers under ett brev till FN-konferensen tillsammans med två internationella ingenjörsorganisationer:

The strongest force that mankind can find to construct a better world is technical development through new technology. (…)We feel that this Conference has not recognized the overriding importance of enlisting and directing as quickly as possible a massive participation and co-operation of the professional and technical community together with the industrial entrepreneurs.[26]

Även avdelningen för kärnteknik drogs in i diskussionerna om det nya samhällsklimatet – kärnkraften stod, åtminstone framåt mitten av 1970-talet, i fokus för debatten som en skämmande och hotfull teknik. Avdelningen för kärnteknik som specialavdelning inom STF-avdelning bildades 1962.[27]

Avdelningens sekreterare, civilingenjör Stig O W Bergström, skrev i mars 1970 ett papper i samband med en konferens som sammanfattade läget. Han menade att avdelningen i samband med vad han kallar för en förtroendekris för framtidens energiproduktion behöver göra en informationsinsats:

Man måste därvid ta hänsyn till överdrifterna i de framställningar, som göres från kärnkraftsfiendernas sida och bemöta dem på så sätt att allmänheten får en balanserad bild av det sanna förhållandet. Enbart med tamt teknikerprat synes detta inte vara möjligt, utan delvis måste vi använda samma debatteknik som motståndarna gör.[28]

Detta var inte enkelt, menade Bergström, eftersom det bar emot för tekniker och vetenskapsmän att argumentera med halvsanningar eller lögner – men det stod också klart att enbart torr saklig information inte räckte till. Samma opinionsproblem skulle sannolikt drabba fler grenar av Teknologföreningen, och det var angeläget att komma fram till ett gemensamt angreppssätt:

Bland de viktigare argumenten som måste fram, torde vara att tekniker inte bara är sataniska manipulatörer, utan är människor även de, och kanske framför allt, att allt eftersom tiden går, kräves det att allt fler och fler människor blir tekniker. Däremot är det kanske inte möjligt att dessa allt fler tekniker får samma ohämmade tillgång till massmedia som vad ett fåtal s k åsiktsatleter har. Ett sätt att komma till rätta med den situationen är ytterst efterlängtat.[29]

”Alla talade om bättre miljö”

Man kan alltså se Teknologföreningens reaktioner på 1960-talets miljödebatt som tveeggade: å ena sidan ville de hoppa på tåget och visa att ingenjörer arbetade för samhällets bästa, å andra sidan kände de sig orättvist påhoppade, och trots försök att delta i allmänna arrangemang var det svårt för dem att dela värderingar med exempelvis Naturvårdsåret 1970. Att delta i samhällsdebatten var å ena sidan önskvärt från STF:s sida, men å andra sidan upplevdes den emotionellt laddade debatten ofta som främmande.

Miljödebatten var här för att stanna och Teknologföreningen hade behövt förändras med den. Utvecklingen sammanfattades av ordförande Henrik Sörensson  1972:

Det är märkligt att se hur snabbt och totalt den allmänna opinionen kan svänga. 1964—1965 t. ex. verkade STF för att bättra luften i våra storstäder genom införande av fjärrvärme. Något intresse för miljövårdsaspekterna gick ej att väcka. Att STF trots detta nådde resultat berodde på att vi kunde påvisa att fjärrvärme var en god affär redan med konventionella mått mätt.

Den stora omsvängningen kom omkring 1966. På cirka ett år var attityden helt ändrad. Alla talade om bättre miljö. Man började nästan "bjuda över" varandra för att visa hur miljövänlig man var.[30]

 


[1] Boel Berner, Teknikens värld (Lund, 1981), s. 224ff.

[2] Ibid. s., 227.

[3] Ibid. s., 246.

[4] TAM-arkiv,STF F2i:2, ”Underlag för diskussion om målsättningen för Svenska Teknologföreningens verksamhet” Sjögren/ms/16.2.65. Bilaga till styrelemöte 9/3 – 65.

[5] TAM-arkiv,STF F2i:2, ”Underlag för diskussion om målsättningen för Svenska Teknologföreningens verksamhet” Sjögren/ms/16.2.65. Bilaga till styrelemöte 9/3 – 65.

[6] TAM-arkiv, STF F2i:2, Program Svenska Teknologföreningen ordinarie stämma 3/5 1965.

[7] TAM-arkiv, STF F2i:2, Program Svenska Teknologföreningen ordinarie stämma 3/5 1965.

[8] TAM-arkiv, STF F2i:2, Program Svenska Teknologföreningen ordinarie stämma 3/5 1965.

[9] TAM-arkiv, STF F2i:2, Program Svenska Teknologföreningen ordinarie stämma 3/5 1965 samt Stämmoprotokoll.

[10] TAM-arkiv, STF F2i:2, ”Politik i teknikens samhälle” osignerad ledare, Teknisk Tidskrift 1966:13, s. 289.

[11] TAM-arkiv, STF B1b, Verksamhetsberättelse 1965, s. 6. Februari 1966, Bengt Wijkman

[12] TAM-arkiv, STF F2i:2, Brev till Departementsråden m.fl 21712 1965 från Bertil Sjögren, samt brev till riksdagsledamot Gustaf H Hansson m.fl 29/11 1965 från Bertil Sjögren.

[13] TAM-arkiv, STF F2i:1, Renare vatten! En utredning och ett handlingsprogram från kemiingenjörerna inom Svenska Teknologföreningen, s. 10.

[14] TAM-arkiv, STF F2i:1, Renare vatten! En utredning och ett handlingsprogram från kemiingenjörerna inom Svenska Teknologföreningen, s. 10.

[15] Bertil Håård, ”Miljöskadedebatt”, Teknisk Tidskrift 1968 H 19, s. 365.

[16] Bertil Håård, ”Miljövärden”, Teknisk Tidskrift 1968 H 45, s. 913-914.

[17] Bertil Sjögren, ”Priset för vår miljö”, Teknisk Tidskrift 5.9.1968.

[18] Bertil Sjögren, ”Priset för vår miljö”, Teknisk Tidskrift 5.9.1968.

[19] STF:s Verksamhetsberättelse 1967, s. 9.

[20] STF:s Verksamhetsberättelse 1968 s. 6.

[21] TAM-arkiv, STF:s arkiv B1b Verksamhetsberättelse 1969, ”1969 – ordföranden har ordet” mars 1970, Gudmar Kihlstedt

[22] TAM-arkiv, STF:s arkiv B1b Verksamhetsberättelse 1969, s. 4, ”1969 – ordföranden har ordet” mars 1970, Gudmar Kihlstedt

[23] TAM-arkiv, STF F2i:2, Kopia på brev till Europiska Naturvårdsåret från Svenska Teknologföreningen 16/2 1971.

[24] TAM-arkiv, STF F2i:2, Kopia på brev till Europiska Naturvårdsåret från Svenska Teknologföreningen 16/2 1971.

[25] TAM-arkiv, STF F2i:2, ”Naturvårdsåret 1970 in memoriam”, artikel i Ny Teknik 1971:2, s. 7

[26]TAM-arkiv, STF F2i:2, ”To The United Nations Conference on the Human Environment” Undertecknat Robert Gibrat (WFEO), Roy Emery (UPADI) och Bertil Sjögren (FEANI) 12/6 1972.

[27] TAM-arkiv, STF F11a:8, ”Arbetsordning för avdelningen för Kärnteknik (specialavdelning inom Svenska Teknologföreningen, STF) fastställd av STF:s styrelse 30.10.1962”.

[28] TAM-arkiv, STF F11a:8, ”Kontaktkonferens den 16 mars 1970” sign Stig O W Bergström.[skickat från AB Atomenergi 1970-04-02]

[29] TAM-arkiv, STF F11a:8, ”Kontaktkonferens den 16 mars 1970” sign Stig O W Bergström.[skickat från AB Atomenergi 1970-04-02]

[30] TAM-arkiv, STF:s arkiv B1b Verksamhetsberättelse 1971, s. 4, ”1971 – ordföranden har ordet” mars 1972, Henrik Sörensson.


Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.

Originalhandlingar – Miljörörelsen och ingenjörsrollen

Preview of file webb_719_F2i_2_UnderlagDiskussion_Malsattning_STF_1965.pdf at http://www.ingenjorshistoria.se/share/proxy/alfresco-noauth/tam/content/workspace/SpacesStore/beec62d6-014c-4bbf-b6e1-912b981ca008 with style doc is not available.

Här finns de arkivkällor som Maja Fjaestad hänvisar till i sin text om miljörörelsen och ingenjörsrollen. Samtliga källor som hämtats ur Svenska Teknologföreningens arkiv har skannats.

Genom arkivkällorna nedan kan du få ytterligare insyn i diskussionen inom STF kring teknik och miljö. "Bland de viktigare argumenten som måste fram, torde vara att tekniker inte bara är sataniska manipulatörer, utan är människor även de (...)". Ja, så kan det låta i ett internt dokument från tiden som artikeln behandlar.  Läs mer i dokumentet: Avd Kärnteknik, argumentation kärnteknik/miljö.