Ingenjörernas hederskodex

Maja Fjæstad, teknikhistoriker KTH

KTH:s huvudentréIngenjörsyrket genomgick flera stora förändringar under 1900-talets första decennier. Civilingenjörstiteln stadfästes 1915 som benämning på utbildade tekniker av särskild status och renommé. En symbol för ingenjörens stärkta roll kan ses i KTH:s flytt till de stora pampiga lokalerna på Valhallavägen 1917 – en monumental tegelskapelse präglad av den rådande nationalismen. Examensarbetet infördes i slutet av ingenjörsutbildningen, för att visa teknologernas förmåga till djup och problemlösning. 

Även Svenska Teknologföreningen flyttade 1922 in i nya lokaler vid Brunkebergstorg.

STF:s lokaler efter invigningen 1922

Kopplingen mellan ingenjörens verksamhet och forskning var länge oklar. Från början hade exempelvis forskning vid de tekniska högskolorna skett på universitetslärarnas fritid, inte sällan om nätterna i lediga laborationssalar. Till och med Hannes Alfvén, sedermera Nobelpristagare, fick till sin tidiga forskning försöka få pengarna att räcka till detta från anslaget till ”samlingar och laborationer”.

Men under 1900-talet början skedde förändringar på flera håll, och ingenjörsyrket genomgick en tydlig professionaliseringsprocess. En del av denna var att ge ingenjörsverksamheten en mer vetenskaplig dräkt. Införandet av en teknologie doktorsgrad började diskuteras, en åtgärd som skulle kunna höja yrkets status och förankring (teknologie doktorsgrad hade vid det här laget etablerats i flera länder, inte minst i Tyskland som var en viktig förebild). År 1927 antogs förslaget slutligen av Kungl. Maj:t, och året efter skedde den första disputationen vid KTH.[1] År 1937 infördes även möjligheten att bli teknologie doktor vid Chalmers tekniska högskola.

Även Teknologföreningen deltog i professionaliseringen av ingenjörens roll och arbete. Viktiga frågor rörde vad en ingenjör var, vad hans viktigaste arbetsuppgifter var, och hur han skulle samverka med det omgivande samhället. En del av detta var att formulera en hederskodex för ingenjören.[2] En kommitté för att ta fram ett sådant dokument tillsattes inom Teknologföreningen 1926.[3]

Bakgrunden för etikintresset beskrevs i Teknisk Tidskrift med utgångspunkt i ett antal potentiella yrkesproblem, och med referenser till inspiration från både utlandet och andra yrkeskårer. American Institute of Electrical Engineers hade antagit en ”Code of priciples of professional conduct” redan 1912, som väckt intresse inom Teknologföreningen. Även andra professioner hade liknande riktlinjer:

Ingenjörsyrket står genom sin vetenskapliga skolning på samma plan som läkarens och advokatens. Det är sålunda i grunden – oberoende av praktiska organisationsförhållanden – ett fritt yrke, eller vad engelsmännen kallar ”profession”. Detta är utan tvivel ett värdefullt privilegium som förpliktar. Till dess förpliktelser hör hävdandet av oantastliga principer för lojalt handlande.[4] [Läs dokumentet]

Författaren anförde vidare som försvar för eventuell kritik:

En invändning – av mer originell art – är att stadfästande av dylika regler skulle inför allmänheten ge ett sken av att moralen teknici emellan stode på en mera låg nivå. Det må då endast hänvisas till, att samma fråga är aktuell inom Svenska läkarsällskapet. (…) I detta sammanhang förtjänar erinras om den månhet, läkarekåren lagt i dagen om motarbetande av mindervärdiga yrkesutövare i allmänhet, medan missbruk av ingenjörstiteln fortfarande florerar utan att nämnvärt beivras.[5]

Även på själva hederskodexdokumentet finns en kort bakgrund tryckt:

Inom olika yrkesgrupper har vid sidan av mer generella, ur det allmänna rättsmedvetandet framsprungna grundsatser även utbildats av resp. yrkens art och ansvar betingade rättsregler. Ehuru dylika regler givetvis varken kunna eller böra göras så detaljerade, att de täcka alla i det praktiska livet förekommande fall, torde de kunna tillmätas betydelse så till vida, som de klargöra, i vilken anda en del hithörande spörsmål böra bedömas. De erhålla därigenom närmast karaktär av riktlinje för yrkets korrekta bedrivande.[6]

Hederskodexen antogs av Teknologföreningen på sammanträde den 20 februari 1929 och innehöll riktlinjer om lojalitet, sidoinkomster, om ” sakligt och värdigt framställningssätt” såväl som att ”stå i samhällets, fosterlandets och mänsklighetens tjänst”.[7] [Läs dokumentet]



STF:s Hederskodex

Kommerserådet Axel F. Enström, som deltagit i utarbetandet av riktlinjerna, höll vid sammanträdet ett anförande där han redogjorde för bakgrunden i ingenjörens förändrade roll. Han beskrev att ett motstånd mot det nya funnits som sannolikt härrörde från en sorts blygsamhet eller rädsla för hyckleri som var vanlig när ”seklet var ungt” men som inte var förenlig med ”den moderna tidens förändrade krav”. [8] Grunden skulle vara att ingenjören skulle förklara sig beredd att i sin yrkesverksamhet uppträda som en gentleman. Enström framhöll:

Axel F EnströmIngenjören blir ju numera i allt flera fall företagsledare och får som sådant ökat inflytande på det ekonomiska livet. Det finns åtskilliga problem där, som skulle behöva ventileras. För min del vill jag också gärna tänka mig ingenjören såsom alldeles särskilt ägnad att företräda och propagera självbehärskning i fråga om egna intressen, lojalitet, absolut korrekthet i yrkesutövning och affärer såväl som rättvisa och opartiskhet i de sociala intressemotsättningarna.[9] [Läs dokumentet]

Debatten vid sammanträdet gällde i huvudsak vad som eventuellt skulle kunna adderas till riktlinjerna om till exempel ingenjörens arvode, och om hur riktlinjerna skulle distribueras. Riktlinjerna antogs med några mindre textjusteringar.[10] [Läs dokumentet]

Den antagna hederskodexen trycktes upp och distribuerades och utgjorde i många år de ledande riktlinjerna för ingenjörens yrkesutövning. Hederskodexen, lyfter forskaren Boel Berner upp, var ett uttryck för en yrkeskår som hade starkt självmedvetande och som var medveten om sin plats i samhället. Ingenjören hade med sin vetenskapliga skolning en unik plats i det framväxande industrisamhället.[11]

*

På 1980-talet aktualiserades frågan om etiska riktlinjer igen. Kodexen från 1920-talet upplevdes som gammaldags i formuleringar och innehåll. Diskussioner om teknik och teknikernas ansvar följde i kölvattnet av införandet av alltmer storskalig teknik, och även av olyckor som Tjernobylkatastrofen. Boel Berner har dragit paralleller mellan situationen när den första kodexen formulerades: krav på experters rätt att forma samhället i ett läge av teknisk och ekonomisk återhämtning.[12]

Den nya kodex som utarbetades inom Civilingenjörsförbundet under 1980-talet var vidare i sitt angreppssätt än den gamla, i det att den inte bara behandlade lojalitet mot arbetsgivare och kollegor, utan även mot samhället. Utöver att beröra kulturella och etiska frågor betonade de nya formuleringarna också tydligare att ingenjören verkade på en marknad.[13] Så mycket som 60 år hade förflutit mellan de två hederskodexen.

Så här ser Sveriges Ingenjörer  hederskodex ut idag, presenterad på förbundets hemsida: https://www.sverigesingenjorer.se/Om-forbundet/Sa-tycker-vi/hederskodex/ [14]

 


[1] Björck, Henrik, Teknikens art och teknikernas grad: föreställningar om teknik, vetenskap och kultur speglade i debatterna kring en teknisk doktorsgrad, 1900-1927 (Stockholm, 1992).

[2] Teknologföreningens hederskodex har också diskuterats av forskaren Boel Berner i "Får civilingenjören ha civilkurage?" i J Lentz & L Wadsö (red) Inte vår sak? Om etik och moral i ingenjörskonsten (Lund, 1987), s 33-51

[3] TAM-arkiv, STF:s arkiv (719), B1A3. SKRIVELSER TILL BEHANDLING VID SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGENS ORDINARIE STÄMMA DEN 21 MARS 1929, Verksamhetsberättelse 1928.

[4] Civ.ing. J. Körner, ”Teknisk yrkesetik”, Teknisk Tidskrift 17 nov 1928, s. 427.

[5] Civ.ing. J. Körner, ”Teknisk yrkesetik”, Teknisk Tidskrift 17 nov 1928, s. 427.

[6] TAM-arkiv, STF:s arkiv B1b, SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGENS HEDERSKODEX 20/2 1929.

[7] TAM-arkiv, STF:s arkiv B1b, SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGENS HEDERSKODEX 20/2 1929.

[8] ”Till frågan om en ingenjörernas hederskodex” Teknisk Tidskrift, 2 mars 1929, s. 131.

[9] ”Till frågan om en ingenjörernas hederskodex” Teknisk Tidskrift, 2 mars 1929, s. 132.

[10] ”Tekniska föreningar: Svenska teknologföreningen” Teknisk Tidskrift, 2 mars 1929, s. 137.

[11] Boel Berner, "Får civilingenjören ha civilkurage?" i J Lentz & L Wadsö (red) Inte vår sak? Om etik och moral i ingenjörskonsten (Lund, 1987), s 33f. Boel Berner är för nuvarande professor vid Tema Teknik och social förändring, Linköpings universitet, se mer http://www.tema.liu.se/tema-t/medarbetare/berner-boel?l=sv (2011-11-01)

[12] Joachim Lentz, ”Yrkesetiska kodexar – några exempel” J Lentz & L Wadsö (red) Inte vår sak? Om etik och moral i ingenjörskonsten (Lund, 1987), s 105.

[13] Boel Berner, "Får civilingenjören ha civilkurage?" i J Lentz & L Wadsö (red) Inte vår sak? Om etik och moral i ingenjörskonsten (Lund, 1987), s 48.


Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.

Originalhandlingar - Ingenjörernas hederskodex

Preview of file webb_STF_B1b_Hederskodex.pdf at http://www.ingenjorshistoria.se/share/proxy/alfresco-noauth/tam/content/workspace/SpacesStore/eb8c817b-67dc-4546-a6f9-80efd3738746 with style doc is not available.

Här kan du själv läsa några av de källor som Maja Fjaestad hänvisar till i sin text om ingenjörernas hederskodex. Förutom STF:s tryckta Hederskodex (beslutad) 1929 finns här även de två artiklarna ur Teknisk Tidskrift liksom STF:s verksamhetsberättelse från 1928 och föreningsmeddelande i Teknisk Tidskrift från 1929 .

Sveriges Ingenjörers nuvarande kodex: https://www.sverigesingenjorer.se/Om-forbundet/Sa-tycker-vi/hederskodex/